Hopplöshet, det är en av många känslor jag känner just nu, hopplösthet att som ung försöka skapa sig en liv i fjällvärlden. Att man klarat av att skaffa sig arbete här uppe, är nog så otroligt, men sen då? Jag och min sambo har letat eget boende med ett litet garage, eller vad som helst egentligen, i mer än ett år. Varenda gång man fått nys om något som kan bli till salu har man snabbt hört av sig, visat sitt otroliga intresse, visat att man vill skapa en framtid här, vilket är väldigt sällsynt för ungdomar i min ålder. Trott och hoppats att folk ska förstå hur man får kämpa för att kunna bo här uppe. Lika snabbt tappar man det till en stadsbo, som tydligen kan betala hutlösa summor för denna stuga, ett framtida hem för oss, för att nyttja som boende nån vecka per år. Det känns som ett slag i magen, varenda gång... Det är som att man inte blir tagen på allvar, 22 år ung men i mitt inre är jag mycket äldre. Jag vill skapa ett hem, en plats där man kan njuta och leva, inte slåss med folk om ett hus som för dom är mer ett nöje än början på ett nytt liv.